lördag 6 februari 2010

Den enda anledningen melodifestivalen betyder nåt för mig..

Fick lite inspiration av en annan bloggvän. Hon hade skrivit ett underbart inlägg som berättade om hennes senaste 10 år. Det var en fantastisk läsning. Nu känner jag att jag är på ett skrivande och ett lite djupare humör så då tänkte jag göra ett försök.

Jag hade lagt allt som hade med killar och relationer att göra på hyllan. Det var lördag och jag var uttråkad och sugen på tacos. Som alla vet är tacos inget som man äter ensam så jag ringde och frågade min älskade syster om vi skulle äta lite tacos på kvällen. Vi kunde ju gå lite på stan på dagen och sen äta tacos och se melodifestivalen hos min syster och hennes dåvarande sambo. Jag var ju dessutom sugen på att sniffa lite på min systerdotter som var en liten bebis då. Sofia sa att det passade bra att komma och äta hos dom för sambon var och repade med bandet hela dagen. Under dagen så visade det sig att sambon och en bandkompis skulle komma hem och käka med oss. Jaha tänkte jag.. Ju fler desto bättre.. Någonstans i mitt bakhuvud hörde jag min systers röst. Hon tjatar om nån som jag absolut borde träffa...

På kvällen när jag och min syster sitter i soffan kommer sambon och bandkompisen in genom dörren. Vi går till hallen och där möter jag honom för första gången. Och jag ska faktiskt skriva vad som sas i mitt huvud just då. (Även om Lars tycker att det är pinsamt!) -Hubbahubbahubba!! Det var en skäggig hunk som kliver in genom dörren och jag bara önskar att tiden kunde stå stilla.
Vi pratar hela kvällen och ser lite förstrött på Melodifestivalen. Den enda sången som vi reagerar över är när Jill Johnsson sjunger... Crazy in love.. Vi tyckte båda att den var bra.

När kvällen var slut så skiljs vi åt men under kvällen så har jag luskat reda på att han jobbar på Fotohörnan inte långt från där jag bor. Perfekt! Jag lämnar ju in mina filmrullar där redan så nu har jag ju en giltig anledning att bara slinka in.
Ja jag är ju inte så blyg av mig så jag tar mod till mig och åker dit några dagar senare. Där bakom disken på Fotohörnan står han! - Hubbahubbahubba!
Vi småpratar och jag lämnar in min filmrulle. Men inget händer! Och man vill ju inte vara för pushig.. Jag går och kommer ut på gatan. Fan, heller tänker jag!! Jag bestämmer över mitt öde! Vänder på klacken och går in igen. Ingen Lars bakom kassan. Bara en tjej. Jag skriver ner mitt telefon nr på en lapp och ger den till tjejen i kassan och säger till henne att ge den till Lars. Ja jag har gjort allt jag kan..
Men det dröjer inte allt för länge innan det en sen kväll ringer. Vi pratar och han bjuder in mig på middag.. Efter den kvällen tillhör mitt hjärta den skäggiga hunken som fick tiden att stå stilla.
Från den dagen blev allt så självklart...
Kramar E

3 kommentarer:

Len sa...

Tänk va häftigt att man bara själv kan styra sitt eget öde!
Va fint skrivet vännen, och vi är alla glada att du tog tag i ditt öde den där dagen! =)

Anne sa...

Du är verkligen modig, du! Vete fan om jag hade vågat. Jag och Ronnie var tvungna att ha äktenskapsmäklerska i form av en tjejkompis till mig som kollade läget med oss båda innan... men så var vi ju bara sexton och sjutton när det hände också, det kanske förklarar saken.
Hur som helst, jättekul att läsa!

sister in law sa...

iiihhhhh, nästan så att jag blir lite tårögd! Vilken tur att du vände på klacken den där dagen :)