- Ja, han/ dom har inte ätit så bra idag.
- Han/dom har ätit dåligt idag.
- Idag har han/dom nästan inte ätit nåt.
Varje dag har jag samma svar/ kommentar:
- Ja jag vet att han/dom inte äter så bra.
Mina sista 5 år har jag stressat upp mig själv och klankat ner på mig, att jag inte är nån bra mamma som inte kan få mina barn att äta mat. Vi har pratat med BVC, läkare och dietister och alla säger samma sak.
- Barn äter när dom är hungriga, det finns inga barn som har svultit ihjäl i Sverige på dom senaste femtio åren, och dom följer sina kurvor. Det känns alltid lite bättre när jag pratat med BVC.
Men det är jobbigare med andra människor.(Tänker inte nämna namn/titlar el dyl.) Jag försöker förklara men jag tror inte att det går in.
Mitt ständigt dåliga samvete håller långsamt på att driva mig till vansinne. Vad gör jag för fel? Är jag verkligen så dålig på att laga mat? Jag vet att jag säkert är en bidragande orsak, jag inte gör saken bättre av att oroa mig men hur ska jag kunna släppa oron över mina barns dåliga matvanor? Dom är ju allt för mig. Det bästa jag har. Jag vill ju bara att dom ska må bra.
Och att jag varje dag får höra att det verkar vara något fel när mina barn inte äter som alla andra barn gör bara dom negativa tankarna om mig själv ännu högre.
Jag försöker ju bara göra mitt bästa..
-From my iPhone.
5 kommentarer:
älskade vän! det är inte fel på dej och det vet du ju egentligen. Du gör ditt bästa och kommer alltid att göra så. Jag har ju samma problem med C. Jag vet hur folk kan tjata och komma med klumpiga kommentarer. Skit i det!! Jag är alldeles övertygad om att dina barn mår bra, de är goa glada och har starka personligheter som är bara deras. Du ska vara en stolt mamma och vara stolt över den du är!! Erika jag har sagt de förr och jag säger det igen. DU är det bästa för dina barn och jag önskar jag vore mer som du. Många varma kramar från mig
Jag anar vem du får de här kommentarerna av och vi får höra det samma eftersom vi ju också har en kräsen liten tjej. Men jag väljer att skita i det, jag tror på att inte skuldbelägga och i stället avdramatisera det här med mat. Att äta är något naturligt, ingen prestation. Tänk dig själv att någon skulle sitta och titta på dig när du åt, kontrollera att du äter upp allt och berömma eller banna dig beroende på hur mycket du åt. Inte ens jag skulle känna aptit i en sådan situation.
Om barnen följer sina kurvor är det inget fel, vare sig på dem eller på dig. De är inte sjuka och då är allt som det ska. Att vara kräsen är inget konstigt eller jätteovanligt. Jag var kräsen som barn, min far före mig och jag vet att om Emma är det minsta lik mig så kommer hon att komma ur kräsenheten med tiden om hon bara får testa sig fram i sin egen takt när det kommer till mat.
Jag läste en artikel i ämnet av min favorit Jesper Juul, han tyckte att om man har hamnat i ett dödläge med ett barn som bara vill äta pannkakor och vägrar allt annat då måste man bryta det läget radikalt. Han föreslog att man då under en tid helt sonika bara skulle servera pannkakor. Under den tiden kommer man ur dödläget, konflikterna får en paus, barnet återfår en positiv bild av mat och matsituationen, föräldrarna lugnar sig. Och hans tes är att även det barnet efter en tid kommer att bli less på sina pannkakor och bli nyfiken på annan mat.
Att tänka så här är tabu idag med allt prat om barn som inte ska styra och nyttig mat, men ibland måste man kanske frångå sina principer för att komma ur en negativ spiral.
Jag upplever ofta att om vi gör på ett sätt som inte fungerar blir det sällan bättre av att fortsätta med det. Att helt byta grepp brukar funka bättre.
Mitt tips är att släppa allt vad samvete och prestige och oro heter. Skit i det.
Snygg header babe!!
Tack för ditt fina inlägga Anne! Ibland känns det som att man har en orkan i huvudet och man inte kan tänka en enda rak tanke. Och du har ju helt rätt! Och det är ju faktiskt så att Lars var en petig ätare när han var liten.
Och Len, har bara börjat med headern så den är inte färdig än.. men tack bruttan:)
Älskade hjärtat!
Du är klok, kärleksfull och bästa mamman till dina barn, det vet du och det kan ingen ta ifrån dig.
Era killar har ett gott hem och med föräldrar som vill dem väl.
Var stolt över dig och din familj för det är jag!
Mamma/mormor
Skicka en kommentar