Pest eller kolera..

Ja så kan man väl sammanfatta beslutet som vår familj blivit tvungen att ta.

Den 28 oktober var min första dag på mitt nya jobb. Jag fick jobb som dagmamma här där jag bor och det kändes fantastiskt roligt. Att få ha en verksamhet som jag kan bestämma till stora delar själv. Jobba med andra dagmammor och samarbeta i ett gemensamt arbetslag. Det kändes väldigt roligt och stimulerande.

Den 1 november kom mitt första barn och det var en fantastisk tjej som genast fann sig här hemma.
Redan första veckan började turbulensen i vår familj. Vi upptäckte att Henry hade förstoppningsdiaree och hade jätte ont i magen. Han hade haft jobbigt på nätterna ett tag men vi trodde att han hade växtvärk för det blev alltid bättre när vi masserade benen på honom. Nu hade det eskalerat till att han hade smärta och kramp på dagarna och inte bara på natten.

Efter att ha varit på akuten 5 ggr på en vecka fick vi tid på barnmottagningen. Där röntgade dom honom och började en Klyx behandling som varade i 7 dagar. Dvs. vi fick åka in med honom 2 ggr / dag för att ge honom ett lavemang. Och jag kan säga att det var det värsta jag gjort i hela mitt liv. Tvingas sitta där och trösta honom medans en sköterska kör upp en slang i rumpan på min son. Han skrek och jag kände mig som världens sämsta mamma.
Efter behandlingen blev han satt på mjölkfri diet. Jag gick kurs och bytte ut allt i hans kost. En dryg vecka fungerade det sen började det sakta återgå till det som var innan.
Det som var innan var inte roligt. Man kan säga att vi fick ett kolikbarn på 1 1/2 år. Han skrek och skakade i kroppen varannan timme i fruktansvärda smärtor på natten. Vi var helt hjälplösa. Det enda som läkarna ville ge honom i smärtlindring var Ipren och Alvedon. Vi höll på att gå sönder i vår familj. Nattliga vak och jobb på dagarna bröt sakta men säkert sönder oss.
Sen gjorde Axel det väldigt klart för oss att vårt liv var ohållbart. Han slutade sova i sin säng på nätterna. Han var fruktansvärt arg på mig och Lars och frågade mig dagligen om han och Henry fortfarande var mina barn och om jag fortfarande var hans mamma.. Mitt hjärta stannade varje gång.
När han började tala om för mig att han inte ville att jag skulle vara dagmamma längre började mitt hjärta inse att detta funkade inte längre. Det kändes som jag höll på att förlora..

Jag ville så gärna att det här jobbet skulle funka och jag hade väl inte trott något annat heller i min naivitet. Men vi hade ett tufft beslut att fatta. Fortsätta och se om turbulensen avtar eller krypa till korset och inse att det inte funkade för oss. Iallafall som det var nu. Det som bekymrade mig var dom barnen som blivit inskolade hos mig. Underbara barn som inte förtjänar all strul som har blivit.
Men som det var så måste jag se till min familj. Axel som hade jobbigt och var jättearg på mig och Henry som har sådana smärtor som inte verkar ge med sig. Jag såg inte något alternativ.. Jag måste prata med vår rektor.

När rektorn började prata på vårt personalmöte om att vi skulle ta in fler barn nu när mina var inskolade fick jag panik. Om jag var tveksam att fortsätta som dagmamma var jag tvungen att agera fort. Sagt och gjort så ringde jag vår rektor och talade om vad som stod på och hur jag och min familj mådde. Efter överläggande så sa dom upp mig och jag jobbar min sista månad som dagmamma. Den 1 januari är jag arbetslös igen.

Men jag har fått den stora äran att lära känna några fantastiska barn och jag känner mig oerhört previligerad att under en kort tid fått vara deras dagmamma. Dom kommer för alltid att vara "mina" barn. Det ända jag hoppas och ber om är att barnen inte tar skada av detta och att föräldrarna förstår att det inte var ett beslut som jag och min familj tog med lätthet. Det var med mycket vånda och noga övervägande...

Det var pest eller kolera..

Erika